söndag 10 juni 2012

Javisst gör det ont när knoppar brister....


Vill ut....

Längtar...

Nu!

Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden. Och min längtan har för mig hit, det jag saknat och det jag fått. Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova. Kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar
 Py Bäckman

2 kommentarer:

  1. Då, när det är värst och inget hjälper,
    brister som i jubel trädets knoppar.
    Då, när ingen rädsla längre håller,
    faller i ett glitter kvistens droppar
    glömmer att de skrämdes av det nya
    glömmer att de ängslades för färden -
    känner en sekund sin största trygghet,
    vilar i den tillit som skapar världen.

    SvaraRadera
  2. Nej, den lilla knoppen behöver inte vara rädd när den vilar i tillit

    SvaraRadera